inspiration
Anderstugans rosmålningar
I Morastugans anderstuga finns på väggen sjutton dalmålningar, "rosmålningar", framförda direkt på träpaneler. Målningarna är förmodligen utförda i samband med att huset byggdes runt 1815. På den östra väggen finns två porträtt föreställande Napoleon Bonaparte och hans gemål, Josephine.
Historik
Anderstugan och dess måleri – en bevarad tradition
I äldre svenska parstugor fanns oftast ett rum som kallades anderstugan, vilket betyder "det andra rummet". Till skillnad från stugan – dagligrummet där familjen åt, arbetade och sov – var anderstugan ett mer formellt och sparsamt använt rum. Här tog man emot gäster vid högtidliga tillfällen som bröllop och dop, och när det inte användes kunde det fungera som förråd eller övernattningsrum för besökare.
Under 1700- och 1800-talet blev det populärt att dekorera väggarna i anderstugan med målningar, ofta utförda av lokala hantverkare eller kringresande målare. I Dalarna och Hälsingland utvecklades en särskilt färgstark och detaljrik måleritradition som idag är kulturhistoriskt värdefull.
Rosmålningar och dalmåleri – folklig konst i anderstugan
Det vi idag kallar dalmålningar var sällan en benämning som konstnärerna själva använde. Istället kallades väggmålningarna för "rosmålningar", en term som syftade på dekorationer med blommor och ornament. I många svenska dialekter på 1700-talet användes ordet "rosor" inte bara för rosor utan för alla typer av blommor i måleri och hantverk.
Rosmålningarna prydde ofta väggar, dörrar och möbler i anderstugan. Motiven kunde vara:
- Blomsterornamentik i starka färger, ofta i rött, blått och guld.
- Bibliska och historiska scener, ibland med inslag av fantasifulla landskap.
- Porträtt av kungligheter, som Karl XII eller Gustav III eller i Morastugans fall ,Napoleon och Josephine.
- Stiliserade träd och fåglar, ofta i symmetriska mönster.
I Hälsingland, där dekorerade gårdar blivit UNESCO-världsarv, kunde anderstugans målningar vara särskilt detaljerade och utsmyckade. Ofta användes en teknik som kallas schablonmålning, där mallar skapade upprepade mönster längs väggarna.
Rosmålare - Diversifiering av arbetskraften
Nödåret 1770 var en del av en längre period av missväxt och svält i Sverige under 1700-talet. Dåliga skördar redan året innan ledde till matbrist och stigande spannmålspriser. Vintern 1769–1770 var extremt kall, och den följande sommaren gav dåliga skördar. Svälten drabbade landsbygden hårt, särskilt i Dalarna, Värmland och Norrland, där många dog av undernäring.
För att klara försörjningen tvingades dalfolk att söka arbete utanför hembygden. Arbetsvandringar hade förekommit även tidigare men blev nu en nödvändighet för många. Många tog arbete som murare, målare, byggare eller gårdfarihandlare och rörde sig både inom Sverige och till grannländer som Norge.
I ett försök att bryta beroendet av jordbruk och gruvdrift utfärdade Gustav III en kungörelse 1773 som uppmanade invånarna i Stora Kopparbergs län att utveckla fler näringar. Han ville stärka ekonomin genom att främja hantverk, handel och annan produktion, något som låg i linje med hans bredare reformer. Bland dessa fanns avskaffandet av exporttullar och införandet av frihandel med spannmål.
Dekretet kan ha bidragit till att fler från Dalarna sökte sig till andra landskap som hantverkare och byggmästare, en utveckling som pågick långt in på 1800-talet. Med dem spreds också deras måleritradition, där väggar och möbler smyckades med blommor och dekorativa motiv. I dag talar vi om dalmålningar, men målarna själva kallade det rosmålningar – ett arv från den tid då arbete, konst och överlevnad gick hand i hand.
Konsthistorisk kontext
För att sätta Anderstugans måleri i en konsthistorisk kontext behöver vi förstå hur det förhåller sig till både svenska och europeiska traditioner.
Under 1700- och 1800-talet fanns en stark folklig måleritradition i Sverige, särskilt i Dalarna och Hälsingland. Dekorationsmålning på väggar och möbler var ett sätt för vanligt folk att smycka sina hem i en tid då tillgången till dyra material och konstverk var begränsad. Detta kan kopplas till rokoko och gustaviansk stil, där ljusa färger, ornament och naturmotiv var vanliga.
I Europa hade liknande folkliga traditioner utvecklats parallellt. Tyska bauernmalerei och norska rosemaling påminner om de svenska rosmålningarna, där färgstarka blommor och slingrande mönster användes för att dekorera träpaneler och möbler.
Schrank mit Bauernmalerei, Volkskundemuseum auf Schloss Straßburg (Kärnten), Bezirk Sankt Veit an der Glan, https://commons.wikimedia.org
Napoleon-målningarna i Morastugan ger en intressant koppling till tidens bredare visuella kultur. Under tidigt 1800-tal var det populärt att avbilda kungligheter och historiska personer i folkligt måleri, ofta inspirerat av kopparstick och tryckta bilder som färdades genom Europa via handelsmän. Liknande motiv förekommer i hälsingegårdarnas målningar, där kungar, hjältar och religiösa scener framställs i en stiliserad men ambitiös form.
Morastugan står alltså både i en lokal och en internationell tradition. Det visar hur konstnärliga influenser kunde spridas även till avlägsna gårdar och bli en del av vardagens bildvärld.
Vi får inte glömma att han, Per Jansson, som byggde Morastugan var kyrkvärd i Länna kyrka. Denna medeltida kyrka, byggd 1303 innehåller mycket vackra väggmålningar av fyra apostlar. Dessa kalkmålningar är bland de äldsta muralmålningar vi har bevarat i länet.
Kalkmålningar Länna kyrka, foto Hans E Andersson 2024
Vad tror vi om material och teknik?
Vi har inte gjort närmare analyser annat än vad vi direkt kan se, konstatera eller antaga.
-
Färgtyp – Målningarna verkar vara utförda i limfärg, en traditionell färgtyp där pigment binds med animaliskt lim, oftast benlim eller hudlim. Detta var en billig och lättillgänglig teknik som användes både på möbler och väggar.
-
Pigment – De färgämnen som användes var naturliga jord- och mineralpigment. Vanliga pigment i denna typ av måleri var:
- Järnoxidrött (rödockra) – gav den röda färgen, alternativt Cinnober
- Gulockra – för gula nyanser
- Grönjord – för gröna detaljer (något osäker om detta pigment fanns på den tiden)
- Berlinerblått – ett syntetiskt blått pigment som blev populärt på 1700-talet
- Ben- eller träkolsot – användes för svarta konturer
-
Bindemedel – Limfärg bands med hudlim eller benlim som löstes i varmt vatten. Det gjorde att färgen absorberades av träytan men kunde slitas ner vid fukt eller kraftigt slitage.
-
Penslar och applicering – Målningarna i Morastugan verkar vara gjorda med mjukpenslar i ekorre- eller svinborst, vilka var vanliga för detaljerat dekorationsmåleri. I vissa folkliga målningar användes även svamp och trasa för att skapa mjuka övergångar eller strukturer i färgen.
Limfärg har en matt och porös yta, vilket kan förklara varför målningarna i Morastugan ser något slitna ut men fortfarande behåller lystern sina färger. Enklare jordfärgspigment är ofta ljusbeständiga, vilket vi kan konstatera.
Den röda färgen
Vi kan anta att det är järnoxid, även kallad rödockra. Detta var det vanligaste röda pigmentet i folkligt måleri under 1700- och 1800-talet, eftersom det var billigt, naturligt förekommande och mycket hållbart. Rödockra utvinns ur järnhaltig jord, och i Sverige fanns naturliga fyndigheter i bland annat Dalarna och Uppland. Det är troligt att pigmentet antingen kom från en lokal källa eller köptes via handelsvägar.
En annan möjlig kandidat kan vara cinnober. I Sverige har det använts i invändigt byggnadsmåleri sedan medeltiden. Cinnober (vermilion) har använts som pigment i tusentals år och var redan känt i antikens Rom och Kina. Ursprungligen framställdes det från mineralet cinnoberit (kvicksilversulfid), som maldes och renades. Senare började man tillverka det syntetiskt genom att hetta upp kvicksilver och svavel, en metod som användes i Europa från medeltiden och framåt.
Hur kunde målaren i Morastugan fått tag på cinnober? Cinnober var vanligt i heraldiska färger, kyrkomåleri och finare dekorationsmåleri. Möjligen fick målaren tag på pigment via en kanal kopplad till kyrkornas målarverkstäder.
Den gula färgen
Gulockra är ett naturligt jordpigment baserat på järnoxid och lermineraler. Det bryts ur marken, torkas, mals och siktas innan det blandas med bindemedel, troligen limvatten i Morastugans fall. Pigmentet ger en varm, gul ton och har hög ljusäkthet.
I Morastugan används guldockra mestadels i ramarna runt rosmålningarna, vilket förstärker intrycket av målningarna som separata konstverk snarare än en del av väggen. Genom att rama in motiven skapas en effekt av struktur och djup, något som påminner om hur kyrkomålare och dekorationsmålare använde inramningar för att ge illusionen av paneler eller tavelmotiv.
Att just guldockra valdes tyder på en medveten färgsättning där den varma gula tonen kontrasterar mot rödockran och Berlinsblå, samtidigt som den ger en viss elegans. Gulockra och guldockra kunde också efterlikna mer exklusiva material, som förgyllda ramar, vilket ger en antydan om en ambition att skapa en mer konstnärlig känsla i rummet.
Guldockrans placering och användning i Morastugan visar att måleriet inte bara var dekorativt utan också genomtänkt i sin estetik och komposition.
Guldockran kan också ha använts i blandning med det blå pigmentet för att få fram den gröna färgen. Vi har ännu inte undersökt detta noggrannare.
Den gröna färgen
Här är vi något osäkra på om detta verkligen är grönjords pigmentet. Grönjord, även kallad Terre Verte, är ett naturligt jordpigment baserat på järnsilikater. Det har använts i konst sedan medeltiden, men tillgången i Sverige under 1815 är osäker.
Fanns pigmentet tillgänglig runt 1815? Ja, men troligen importerad. Grönjord fanns naturligt i vissa delar av Europa, bland annat i Italien, Frankrike och Böhmen. Det användes i renässansmåleri och kyrkomålningar men var inte lika vanligt i folkligt måleri, eftersom det var dyrare än lokala jordpigment som gul- och rödockra.
Om det gröna i Morastugan inte är grönjord kan det istället vara:
- Blandning av gulockra och berlinerblått – mest troliga, en metod känd från folkligt måleri.
- Spanskgrönt (kopparacetat) – mer ovanligt men möjligt.
- Kromgrönt – blev tillgängligt senare under 1800-talet men var inte troligt 1815.
För att bekräfta pigmentet skulle en närmare undersökning eller kemisk analys behövas.
Den blå färgen
Det blå pigmentet, förmodligen Berlinerblått, är mycket framträdande accent i Morastugan. Den utgör en tydlig färgkontrast till de övriga mindra mättade jordfärgerna.
Berlinerblått, även kallat Preussiskt blått, var det första moderna syntetiska pigmentet. Det upptäcktes av en slump i början av 1700-talet av den tyske kemisten Johann Jacob Diesbach i Berlin, vilket gav pigmentet dess namn. Det är högpigmenterat (mättat) och ljusäkta, vilket innebär att det behåller sin färg väl över tid.
Den svarta färgen
Förmodligen det älsta pigmentet vi känner tillsammans med jordartpigment, sot från eld. Pigmentet kallas kimrök.
Kimrök, eller sotpigment, är ett av de äldsta pigmenten i mänsklighetens historia och användes redan i förhistoriska grottmålningar. Det är en finfördelad form av kol som produceras genom ofullständig förbränning av organiskt material, exempelvis trä, olja eller kåda.
Skisser i blyerts
Att blyertspår syns på panelerna (C9 och C10) i Morastugan tyder på att målaren först skissade upp mönstren innan färgen lades på.
Detta var en vanlig teknik, särskilt vid mer detaljerat dekorationsmåleri. Det bekräftar också att målningen var planerad och inte bara frihandsmålad direkt på träet.
Varför Napoleons avbildning i Morastugan?
Roslagen hade länge haft historiska band till öst, både genom handel och krig. Vikingarnas resor längs de ryska floderna gav upphov till det som senare blev Kievriket, och Rurik, som sägs ha grundat det första ryska riket, tros ha haft nordiskt ursprung. Namnet Ryssland kan mycket väl ha en koppling till Roslagen, även om det är omdiskuterat.
När Sverige förlorade Finland till Ryssland 1809, blev relationen mellan de två länderna starkt präglad av bitterhet och revanschlust. Många i Sverige såg Ryssland som fienden, vilket kan ha gjort Napoleon – som under samma tid bekämpade Ryssland – till en hjältefigur i folkets ögon.
Om Morastugan låg i en miljö där man hade ett särskilt intresse för Rysslands historia, antingen genom gamla vikingatraditioner eller genom samtidens krig och politik, kan det ha bidragit till att Napoleon avbildades. Hans krig mot Ryssland kan ha uppfattats som en kamp mot en gemensam fiende, särskilt i en trakt där banden till Finland och det förlorade östterritoriet fortfarande var starka.
Morastugan – en del av en levande måleritradition
I Morastugan har anderstugan bevarats med sina unika väggmålningar, en viktig del av den folkliga konsten från 1800-talet. Dessa målningar berättar en historia om tradition, hantverksskicklighet och estetik, där lokala och internationella influenser möttes i ett tidlöst formspråk.
Morastugan, en kulturhistoriskt värdefull parstuga från tidigt 1800-tal. Byggd mellan 1815 och 1817 av kyrkvärden Per Jansson och hans hustru Kjerstin Jansdotter, har den burit på en rik historia genom generationer. Stugan blev byggnadsminnesförklarad 1980 för att bevara dess unika dalmålningar och traditionella arkitektur.
Relaterade Arbeten
Morastugan Historiska Bilder, Förstoringsglas
© Hans E Andersson – 2025